i går såg jag på itzacks julevangelium/hipphipp. då slog det mig att jag inte vet om jag skrattat sedan föregående avsnitt.
atelje samtal med albert, han tyckte det var märkligt att en glad trevlig sprudlande tjej som jag gör sådana sorgligt pessimistiska reqviem.
kan jag uttrycka glädje i konst?
man kan, men inte jag, inte just nu, och det beror inte på att jag bär någon martyrstigmata.
jag tycker inte heller att där verkligheten slutar är martyrskapstragisk.
jag bär på minnen, som alla andra
jag skrattar ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar