postpost post

jag känner mig tom och utblåst.
jag har levererat det jag trodde på, det har funnits i bakhuvudet sedan i våras, och existerat på heltid sedan i september. nu är det över. människan med mitt namn är understimulerad, kvinnan med dito namn är nästan död. för konstnärsjaget breder ut sig och får uppmärksamhet.
nu lider kvinnan och jaget, jag känner mig som blomkål i huvudet och fuloattraktiv. kan inte prata tänka vara rolig trevlig spirituell intelligent empatisk charmerande vän/människa längre, har glömt bort hur man gör. kan inte prata kan inte tänka kan inte säga annat än konst. och sådana trista människor vill ingen umgås med.?

reclaim mitt liv idag, jag skall försöka hitta mitt liv idag. i morgon. alla andra dagar.
eller är det bara att se vardagen i vitögat, fortsätta leva, så kommer det andra att rinna på? plantera frön gro och knoppas?
att det egentligen bara är att be konstnärsjaget stiga åt sidan, litegrann, då och då, så de andra 2 får plats?