utkast; existentialistiskt kaffe

så här ser det ut nu:

det går att säga hur det slutade, men bara om man drar en konstlad gräns
genom tiden, genom historien
egentligen finns ingen början och inget slut på någonting
bara en ändlös serie händelser

till vardags

det fanns ingen vardag allt var en enda stor dröm

livet var så oerhört viktigt
alltid på väg mot något ingen ro ingen vila

han behövde en paus en paus från det overkliga

hon talade om sådant som gladde henne hon talade om dottern huset trädgården, om en roman av doris lessing, rachmaniov sydfrankrike och barnen i skolan

döden var alltid så nära

han trodde på plikten, den innre plikten vars ursprung han inte känner

historien har inget slut


-sätt på lite kaffe

kanske till ett hem med kaffe tv, pelargonier i fönstren, lekande barn utanför och en katt i soffan

måste gå försiktigt över den tunna is som förband nuet med det förflutna

två dygn som kommer att pina oss, sekund för sekund och varge sekund är en evighet
ångesten som skapas när man återser platsen där vägen delade sig
allt som var tidigare

koncentrationen vid det vardagliga kända trygga
det välbekanta

eller kanske verkligheten splittras
det fanns inte längre någon verklighet
det fanns bara verkligheter
fragment av verkligheter

tillfälligheter är samlingsbegrepp för det som inte passade in det som inte gick att förklara det som avvek från den officiella världsbilden

hon reste sig och satte på kaffet hon kände när hon fyllde melittafiltret att denna enkla handling återskapade en verklighet hon förlorat
hon var rädd

framtiden är grenar i ett träd vi klamrar oss fast vid
koltrasten återupptog sin sång
det går att säga hur det slutade

jag gillar kaffe och pelargonblinkningarna
men är det inte lite likt "där verkligheten slutar"? lite annat ämne.
jaja lösa upp och fila mer. bildsatt behöver det inte bli likt. alls.