kaffedisaster

först fortsätter vardagen: tvätt




jag spillde gårdagens förmidagskaffe över min kompaktkamera. den verkar ha klarat sig.
senare spillde jag kaffe över min anteckningsbok. den är java marinerad nu.

utkast; existentialistiskt kaffe

så här ser det ut nu:

det går att säga hur det slutade, men bara om man drar en konstlad gräns
genom tiden, genom historien
egentligen finns ingen början och inget slut på någonting
bara en ändlös serie händelser

till vardags

det fanns ingen vardag allt var en enda stor dröm

livet var så oerhört viktigt
alltid på väg mot något ingen ro ingen vila

han behövde en paus en paus från det overkliga

hon talade om sådant som gladde henne hon talade om dottern huset trädgården, om en roman av doris lessing, rachmaniov sydfrankrike och barnen i skolan

döden var alltid så nära

han trodde på plikten, den innre plikten vars ursprung han inte känner

historien har inget slut


-sätt på lite kaffe

kanske till ett hem med kaffe tv, pelargonier i fönstren, lekande barn utanför och en katt i soffan

måste gå försiktigt över den tunna is som förband nuet med det förflutna

två dygn som kommer att pina oss, sekund för sekund och varge sekund är en evighet
ångesten som skapas när man återser platsen där vägen delade sig
allt som var tidigare

koncentrationen vid det vardagliga kända trygga
det välbekanta

eller kanske verkligheten splittras
det fanns inte längre någon verklighet
det fanns bara verkligheter
fragment av verkligheter

tillfälligheter är samlingsbegrepp för det som inte passade in det som inte gick att förklara det som avvek från den officiella världsbilden

hon reste sig och satte på kaffet hon kände när hon fyllde melittafiltret att denna enkla handling återskapade en verklighet hon förlorat
hon var rädd

framtiden är grenar i ett träd vi klamrar oss fast vid
koltrasten återupptog sin sång
det går att säga hur det slutade

jag gillar kaffe och pelargonblinkningarna
men är det inte lite likt "där verkligheten slutar"? lite annat ämne.
jaja lösa upp och fila mer. bildsatt behöver det inte bli likt. alls.

nödigheter

i onsdags lönejobbade jag. det slumpade sig så att jag inte kom åt att dricka något kaffe. efter lunch börjar en märklig känsla inta min kropp. först efter 16.00 kunde jag slinka in på ett cafe för att tillfredställa mitt koffein behov. samtidigt som den urdruckna koppen når bordsduken slipper ett "ahhh!!" över mina läppar. en kaffeorgasm. på offentlig plats.

i fredags började en sån där go gubbe tjôta med mig på vagnen, om allt från göteborgsvinter till kollektivtrafik. och att det kunde ju vara mörkare och värre.
efter exil i vintermörkret i österbotten tyckte jag att det fortfarande känndes midsommarljust. i jämförelse alltså. götteborjaren var ändå vänlig att tala om var willys låg. bra att ha ett alternativ till välsorterade men dyra konsum..

min dag idag!

vid lunch ringde min far, han undrade hur läget var och berättade att de satt på solig uteservering vid glaspalatset i helsingfors. min mor sa att hon drack gott kaffe och hade köpt en canapé. då visste jag genast var de var. på cafe java! hur många canapér har jag inte lyckligt mumsat där.. och gott kaffe har de med!

jag presenterade mitt examensarbete för intresserade elever och övriga. i publiken upptäcker jag min rara granne ritva! hon gav mig en långskaftad röd ros, jag blev så rörd.
jag fick en jättegod hembakt chokladkaka av lena som tack för att hon fick överta mina gamla färgpigment.

jag pratade fort och snabbt om alla djupheter mitt arbete innehöll till ett bildspel jag lyckats göra i keynote.. jag gjorde det på under de 20 avsatta minuterna. av framtädesångest mest.. sen var alla tysta och sa ingenting, inga frågor. var jag väldigt uttömmande på rekordfart, hörde ingen vad jag sa eller var det ointressant?
just nu skiter jag i det, jag luktar på min ros, dricker kaffe, äter chokladkakan och är mycket lycklig!

kaffepetter

sen den nya kaffekokaren anlänt har min kaffekonsumtion skjutit i höjden! nu är jag addicted.

tycker mig ha en kopp fastväxt i handen..
förgifta mig, barista bejbi

nää nu

är jag innerligt trött. jag bara gnäller på vintermörkret. och att jag inte sovit bra på evigheter. det är inte kul. säkert än mindre lustigt att läsa. jag vet inte vad jag skall ta mig till riktigt. så här mycket mörkerångest och sömnsjuka vet jag inte om jag haft förut. tänk om det är 40årskris? kris för de närmaste 40åren. inte lätt att veta.

men när jag lyckas trilla ut ur så försöker jag åstadkomma saker. men allt känns pest och kasst just nu.
and the presription is coffe och pepparkakor.

kaffe kaffe kaffe

igen. problem. det är ventilen det är fel på.