avsked

jag följer dig ut

trappsteg

varje steg känns
träådring i relief mot min fotsula


din tunga har nuddat mina ord
ännu stum

kylan omsluter oss
fyller
gräver sig in
ersätter

det är allt, då


mina steg
på kalla trappsteg
anade inget

steg ut i ingenting

kylan
kylan
kylan !

det är inget avsked, det är ditt föräderi

men om det vet jag ännu inget

din tunga har nuddat mina ord

din tunga har ljugit över hela min kropp

det är


förändrat


tomheten är bara större nu
förändringen
skillnaden blänker

sörjer för
bitter smak av förhoppningar





-------

det kan bli en film, eller hur?

eko

spår
kort anrop

vem var du

vänder mig om

l å n g s a m h e t e n

tittar efter

din skugga

söker min

regn

jag är osäker på om jag hör regnet
eller
om en flyktväg
söderut uppenbaras

inkluderad i världen

röster utanför

hinnan som separerar
är tunn just nu

inbjudan

välkommna välkommna särskilt för läsare på dessa breddgrader

söndag ( i ateljen)

dagen efter

tomma gator

akompanjeras
mina fötters släntrande steg

& måsarnas skri

under mörk randad himmel
trycker regn

ödslighet heter söndag
en folktom plats

stumhet
skräp & rester

spår efter någon annan

inte hos mig

...................

ljud av liv
når
innanför mitt fönster

mopedknatter
avlägsnar sig

däck möter kullersten

försvinner

en plötslig tystnad och ro
kortvarig

men tillräcklig

..............

ser ut på världen
genom en spegel
inifrån mitt rum av ro

vita väggar omsluter

ger mig plats

att dra djupa andetag

och tänka så fritt jag vågar
friare än så kan jag inte vara

.......................

komunicera

en såpbubbla

mitt andetag

lever kortare tid

än

en slända

nej, jag berättar inte

luftbubblor

talar autism

mot din kind

horisont

det där som fladdrar

varje gång
jag andas

kan bytas ut

mot horisontens hårda ytterkant

ytspänningen
ökar
mellan oss

luften berör mig inte

utan
fastnar i det som kärvar
som en förlorad
sanning

palaan sinuun

I
grå dis

omringar dig



mot väggen

röker vit luft din näsa

närmande

fotspår suddar tid

äger



II

försvunen

dalmatin kröker nacken

vädrar

dig åter



III

hennes skugga

genom gardinen

anar min blick



IV

husvägg ifrån

upphöjd persienn

sväljer backar

gömmer mig

avvaktar



V

fri lejd

blickar

tvättlinor björkknoppar

inte värker din knopp

jämfört med henne

vars skugga driver



en freeway

allegorisk framställning

den verklighetsförlust som snö innebär;

ett tunnt lager
gnister
förtrollande!

ett ytterligare tjockare
sen
medvetslöshet som smeker dig
ljuger bort form
reducerar omgivningen till svårtydda siluetter

hur snö färgar in
vithet
en kolorit
som bländar bort det du trodde du såg

djupfryst bevarad evighet
gissningslek
bär skaren?
hur länge?

från gårdagens promenad

översättning

mejlledes påstötningar från läsare ovana med "klotterdikt" ..

stig
promenerar med mig

han säger att han vill resa
från grenen till fasta marken
han tittar på garageporten

men jag då?
skall det alltid vara höst?
innomhus, trådar av tid

han har rest

varulv med pelargoner

ett samtal;
inga övervintrade
ett samtal till;
hulda och ingrid finns kvar

vintern var lång
smärtsamt kall
frös sönder knopp
slaktade hopp

det som värmde i november
frös och bildade en harpun av is
perforerade min kropp

inte ens silverkulor kunde
vara effektivare
o

skinn

en tunn tröja av skinn
trädd över bröstkorg
stramar
men ändå rörlig

skelettets relief
som vågor
mot strand

hud och hull
lösgjort sig
lever sitt eget liv
rör sig runt skelettets urkalkade stomme
sakta snurrande
våldsamt gungande

roterar runt egen axel
förvirrad
orkeslös
livstrött
bitter
arg
rädd

senare

jag såg en igelkott korsa min stig, pinnig passgång spolformig kropp.
en raspande forcerad språngmarsch.
jag stod förundrad på min sida trottoaren.
min närvaro stressade honom, i den mån jag har rätt att könsbestämma en igelkott,

jag var blickstilla, stilla som en blick. en stillnad.
då. just då, kändes det kantska sublima påtagligt och närvarande.

fredagsmorgon nyfödd 00.20